Sicilen # 8 Taormina 2

Sicilien, Italien, maj 2011.

Sicilien # 7 Taormina

Jag visste inte att jag var svindelbenägen. Inte förrän jag kom till Taormina, den vackra lilla staden på dryga 200 meters höjd över havet på Siciliens östra kust. På vägen upp, längs svindlande vägar då vår chaufför leende pekade ut mot horisonten, såg jag plötsligt ett flygplan som flög jämsides med oss..! Det kändes som om vi var många fler hundratals meter över havsytan, särskilt när vi stegade upp till den antika grekiska teatern byggd på 300-talet f. Kr. Utsikten var hänförande, en sådan man förmodligen aldrig ser sig mätt på om man så lever hela sitt liv uppe på dessa bergstoppar. Besöket i Taormina är ett minne för livet.

Höst 2011

Hösten har varit ljuvlig detta år. Den har varit lång, mild och vacker. Jag njuter varje förmiddag under min runda i Slottsskogen av färger och dofter, som är både nya och gammalt bekanta. Jag tänkte härom dagen på, att när jag fick min första egna kamera, så var höstbilder mina första motiv. Jag minns till och med hur de såg ut!

En favoritplats som jag passerar mest varje dag, är en dunge av vad jag tror är bokar och just nu ligger löven som en tjock, mjuk matta på marken. Det är en förtrollande plats, som man magnetiskt dras till som vore man järnspån.

Jag passerar även en damm där änder huserar och ett svanpar. De glider tyst fram i det svarta vattnet, alltid nära varandra. Jag har respekt för svanar. Svanar utstrålar integritet. Jag vill inte gärna samtala med dem, men njuter av deras skönhet.

Hösten är min favoritårstid och just denna pågående höst kan jag njuta alldeles särdeles stort.

Sicilien # 6 Strandkant

Den yttre delen av stranden i Giardini Naxos var avsedd för fritids- och fiskebåtar av olika skepnad och storlek. Den offentliga badstranden var placerad mer centralt. Vi utnyttjade den aldrig, badade aldrig i denna vik. Det kändes inte nödvändigt, då poolen vid hotellet var fylld med havsvatten och där även fanns möjlighet att stiga ned direkt i havet vid lavastensstranden utanför. Men det var lika trevligt varje dag då vi travade in mot centrum för att handla eller äta och passerade denna strand med Taormina tronande på bergen i fonden. Och varmt! Vissa dagar stod solen som ett järnspett i pannbenet och vi fick hoppa från skugga till skugga för att undgå den. Just idag, en oktoberafton då det åter blåser och duggar utanför, känns det nästan overkligt att vi varit där, vid Siciliens soliga stränder. Men det var vi!

Hagahem ett minne blott

I lägenheten till vänster om dörren på nedre botten bodde min far i många år. Det var en ynnest att få ha honom i Haga, bara ett stenkast från berget jag bor på. Att ha möjligheten att besöka honom, i princip när som helst, kändes tryggt och jag kände mig alltid lite stolt när jag kom in på den gamla innergården och steg in i farstun. Haga Nygata utanför är ett turiststråk och det är inte alla förunnat att ens få se en av gårdarna i de gamla kvarteren.

Nu har han flyttat därifrån, till annan ort. Sorgligt men begripligt och hemmet i Haga är ett minne blott. Det är många minnen! Många härliga stunder med gofika och förtroliga samtal, mängder av fantastiskt god mat har här avnjutits, månget gott vin och trevliga sammankomster. Tack pappa! Och må du trivas i på din nya boplats!

Sicilien # 5 Bougainvillea

Allt var bougainvillea!

Det fanns så mycken blom, så många färger, en sådan prakt att den är svår att beskriva. Eftersom jag inte är särskilt bevandrad i botanik, så utbrast jag varje gång jag såg färggrann blom: Bougainvillea! Inte visste jag då att jag förmodligen hade rätt åtminstone 50 % av gångerna. På fotot träder jag och S försiktigt i en park, nära där vi huserade. Citronträd och även apelsin, kaktusar och...bougainvillea. Ljuvligaste minnen att försiktigt promenera omkring i, en ruskregnig oktoberkväll här hemma i Svedala. Tacksamhet stor över att få ha upplevt allt detta...

Sicilien # 4 Hav

Havet. Det helande härliga havet som omslöt oss under hela vår vistelse började efter några dagar att brusa allt högre. Ingen vind kände vi, men vågorna rullade dag efter dag allt högre och allt högre brusande. Färgen förändrades från stålgrått till blått till ljusare blått till turkos och till slut nästan jadegrönt. Vi vaggades till sömns och vaknade till vågbruset. Än idag kan jag närhelst jag vill, återkalla ljudet för mitt inre, av vågornas andning. Det Joniska havet. Ljuvligt.