Månbarn

En midnattsblå vinternatt gick jag och bar på henne. Hon var lite gnällig, men absolut vaken, ja rent av pigg, ville helt enkelt inte sova. Själv var jag säkert ordentligt trötter, men jag bar och vaggade och bar, vandrade runt i kök och hall och pekade på olika saker. Hon var i den åldern då hon precis börjat uttrycka sig i form av olika fonetiska trevanden. Jag gick ut i vardagsrummet, som man på den tiden kallade det rum där soffgrupp, TV, stereo och eventuell bokhylla stod. Bruna sammetsgardiner hängde på sidan om fönster och dörr som gick ut mot den lilla uteplatsen på bakgården. Ja, det var 70-tal. Det hade nyligen varit snöstorm och snöat så rikligt att drivorna täckte den nedre delen av fönstren, men denna natt var det stjärnklart och utanför gnistrade snön i ett blåvitt ljus. Midvinternatt. Antagligen minst minus 20. Jag gick närmare fönstren och fick syn på en stor, rund, vit fullmåne. "Titta! Månen!" kom det ur mig av ren hänförelse. Den lilla på min arm tittade upp på den lysande globen, vände sin förvånade blick mot mig, sträckte så ut en liten hand mot och kikade på månen igen. Sen sa hon klart och tydligt: "Nåne!"
Kanske hade hon vid den tiden redan provat på "mama" eller möjligen först "pappa", men Måne var det första substantiv utöver det som hon valde till ingång i det språk hon så väl använder idag. Just denna natt var så makalös vacker att ingen, oavsett ålder, hade kunnat motstå att benämna den måne som roterar kring vår jord. Mitt Månbarn.
Hon är stark mitt Månbarn. Precis som månen har en stark dragningskraft och inverkan på allt som lever och är på denna planet. Ett Månljus är hon, en lykta som lyser upp vilket dunkelt rum som helst. Där hon träder finns ett skimmer, magiskt strålande. Månbarn, Månljus i mitt hjärta.