Hemma!

Så har jag kommit hem igen... Somliga mänskor menar att hemlängtan är en chimär, att man inte KAN längta hem, för man längtar till ögonblick på denna plats som är för länge sedan svunna, att man egentligen längtar bakåt i tiden och den känslan/önskan kan aldrig uppfyllas. Jag håller inte med. Givetvis är mitt hem, min boning för tillfället Göteborg, men i Skellefteå, den stad där jag föddes och växte upp, känner jag mig som mest hemma. Och då handlar det inte om att jag längtar till min barndoms stad, nej det handlar om att jag trivs så förbaskat bra här - nu. Jag tycker om allt med denna stad; människorna, sammanhållningen, vädret, luften, naturvyerna och mycket mer därtill. Stan växer hela tiden och som alla växande platser ökar antalet restauranger och caféer, fler bostäder byggs och fler arbetstillfällen kommer till. Jag längtar inte till min barndoms Skellefteå utan till Skellefteå som det är just nu, när jag än säger det.

Mest av allt längtar jag förstås till min dotter, mitt Månbarn, som bor här och jag fasar för att åka ifrån henne ännu en gång. Men den dagen då jag blir en återvändare närmar sig alltmer, det är enbart en fråga om tid, inte OM.

Och till alla Sörlänningar som tror att det är fasligt mörkt och trist här på vintern, vill jag säga: under december 2007 har det varit BETYDLIGT mörkare på Västkusten, fastän där ska enligt konstens alla regler vara fler soltimmar. I Västerbotten har det varit sol under nästan hela

december, under de få soltimmar som förekommer. Och det ljus som då skönjes här går inte att jämföra med något annat. Det är ett gyllene, guldrött, varmt, magiskt ljus från soluppgång till solnedgång. Man måste uppleva det!

Däremot vill jag visa en bild av mitt barndoms Skellefteå. Någon av mina nära och kära som känner igen sig kanske?