Fortsättningen

Jag har en vän, låt oss kalla honom Notarius Universalis. Vid ett par tillfällen då han på begäran (eller ej) läst några av mina texter, har han gett mig beskedet: "Historien är bra, det känns som om man vill veta vad som händer sen, som att något kommer att hända..." Tänk, det är precis så mitt liv känns!! Som att mitt liv är ett bra liv, en hyfsad god historia, jag har inget att klaga på, jag tycker om mitt liv, jag tycker om att leva och ser fram emot nästa dag och nästa. Men den känsla som jag erfar allra mest är just den att något kommer att hända, något stort eller något litet men i vart fall något anmärkningsvärt. Jag går inte och väntar på att detta något ska hända. Om jag gjorde det skulle jag för länge sedan tappat tålamodet, för jag har inte märkt att det verkligen hänt något anmärkningsvärt... men det MEST vidunderliga och svindlande i denna tanke är: antagligen HAR det hänt! Och händer om och om igen! Alla de där till synes obetydliga ögonblicken, de utgör livet själv! Måtte jag aldrig någonsin bli nöjd, drabbas av apati, måtte jag alltid behålla min nyfikenhet på vad nästa ögonblick ska ge mig! Måtte jag alltid få behålla denna känsla, tanke, fråga inom: vad kommer sen?