Två av mina vänner åkte igår på sin jungfruresa till den Gyllene Staden. Detta har i mig orsakat ett tillfälligt tillstånd av smärtsamt stark längtan till Alla Städers Moder. Jag stirrar mig nästan blind på en i realtid högupplöst kamerabild över Karlsbron, från västra sidan, där jag i morse i förstone enbart kunde skönja en tung dimma, men allteftersom morgonen fortskred plötsligt genom de vita slöjorna fick se solblänk i Moldaus strömmande vatten och ändå senare, då vårvärmen skingrat diset ytterligare, den blå himlen ovan Stare Mesto - Gamla staden - samt ett guldglänsande ljus på fasaderna i de gamla byggnaderna längs Dvorakovo nabrezi. Min åtrå är förklarlig och oresonabel på samma gång. Hur kan man, om man en endaste gång varit där, INTE längta tillbaka? Varför längtar jag till en plats som inte är ursprungligt "min", där jag inte har en historia eller tillhörighet? Kanske är den första frågan svaret på den andra...
Jag önskar mina vänner allt gott och jag vet att Moder Prag, hon som har små klor, kommer att behandla dem väl, hon kommer att göra intryck, efterlämna små spår, små märken i deras liv och minnen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar