Succé eller fiasko?

Tja, vad ska man säga?! Det sista repet innan vår Vårkonsert kändes... icke tillfredsställande. faktum är att det lät riktigt illa.

Vi har inte repeterat i kyrkan sedan förra året och jag tror det var en chock för många körmedlemmar, att möta den nya ackustiken och det väsen, som musikerna som ska spela med oss på söndag, åstadkom. Personligen känns det frustrerande att inse, att flera av oss inte har övat på egen hand, att vi inte ger tillbaka till vår fantastiska körledare en bråkdel av allt hon ger av sig själv. Det är väl ändå det minsta man kan begära, att vi litar på henne, att vi har förtroende för att just hon kan leda oss genom den konsert hon har arrangerat!? Jag är bergsäker på att om vi bara följer hennes anvisningar, så kommer allt att gå vägen, men det är alltför många av oss som tydligen fortfarande har full sjå med att läsa latinet i jazzmässan och som inte ens memorerat de svenska texterna. På söndag smäller det. Vi har då ett par timmar till att öva och jag inser att det kanske är just under DE timmarna som vi kommer att finna självförtroendet. Även jag borde lita mer på dirigenten!