Träningsbacill?

Apropå föregående inlägg vill jag berätta att under min barndom och uppväxt grundlades ett behov av rörelse. Tack, kära päron! Familjeaktiviteterna, som för det mesta tog plats utomhus, har gjort att jag alltid har tyckt om att vara ute och röra på mig, oavsett väder. Jag har så länge jag kan minnas varit en Vandrare. Jag har ett mycket tidigt, men tydligt minne av att jag knatar iväg från en gård - kan ha varit på sommargården i Ångermanland - utan någon som helst hesitation eller längtan tillbaka till mamma. Jag ville bara framåt, ut, bortåt, vidare, spännande, äventyr...och framför allt: kan själv!
Efter en längre period av rätt så mycket stillasittande kontorstidsjobb har jag blivit varse hur jag sväller ut och växer ur kläderna. Igen. Och är det något jag avskyr så är det att shoppa kläder. Jo, jag vet, helt fel enligt alla trendlagar idag, men jag tycker verkligen att det är tokjobbigt att stå i trånga provrum, svettas och kränga av & på brallor, av vilka INGA passar; samtliga jeans får mig att se ut som en stoppad gris i provrummets bleka provrörsljus. Brrr..!
Dessutom känns kroppen tung och seg, inte enbart på grund av tilltagande ålder och jag MÅSTE helt enkelt få svettas lite på ett annat sätt än genom provrumsdraman. Förr i tiden, när man slet på sitt hemman var detta inga problem, men kontorsfällan är lömsk. Jag skulle inte komma på tanken att börja löpträna, det är jag alldeles för lat för, men ett pass i en roddmaskin eller på en cross-trainer är skönt. Om jag haft möjligheten att äga en roddbåt vid en havsvik eller sjö, skulle jag ta en tur varje kväll, men tyvärr är jag citybound för tillfället. Nej, ingen träningsbacill, bara ett påtagligt rörelsebehov i dessa "tidsbristens" tider.