Den förbannade oron är tillbaka. Den härjar likt ett infraljud, inte mentalt märkbar förrän dito uppmärksammad. Jag har blivit varse den under den första arbetsveckans nätter, stört omöjligt att somna skönt, sova normalt. Nu kommer helgens vila som ett balsam.
Jag hittade några anteckningar från tidigare i somras..
18 juli - Den förbannade oron. Vissa morgnar väcks jag av den innan väckarklockans alarm. Den står bredvid sängen och stirrar sig in i min kropp, favoritplatsen vänster axel.
19 juli - Denna natt gav mig inte en blund i ögonen. Tankarna virvlar och värken i Sorgaxeln och bröstbenet bryter igenom, tvivlet surrar genom resten av kroppen. Vad är det som gör natten innan en avresa olik alla andra nätter? Har det att göra med att jag lämnar hemmets trygghet och beger mig ut på vägen? Vandrarna från förr, kände de samma feber? Säkert, men i så fall med skillnaden att det förmodligen var en positiv feber, de lämnade inte något då vägen var deras hem.
Anteckningarna fortsätter med noteringar om sorgsenhet och förvirring längs tågresan till Stockholm. Det slår mig först nu att den förbannade oron försvann i och med ankomsten till första anhalten på min resa.Under de följande veckorna hade jag så gott som inga insomningsproblem och inga smärtor alls! Inte ens minsta lilla huvudvärk!
Summan av kardemumman kanske är att jag reser från oron och att mitt ultimata tillstånd är "på väg". Kanske är detta flykt, eskapism i sin rätta bemärkelse, men jag vill inte säga att jag inte är utrustad för stillhet, eftersom resande ofta inneär en hel del stillasittande. Kanske behöver jag bara helt enkelt ständigt nya intryck för att hitta centrum i mig själv?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar