Landningen...

...kom överraskande men upplevs som inte alltför skumpig. Efter tre dagars hyperrastlöshet finner jag, på semesterns sista dag, mig själv sittande på gamla goa Café Cava - mitt andra vardagsrum - med en god espresso, som om ingenting hänt; som om de senaste veckorna varit en ljuvlig dröm. Avståndet till jobbet är dock lika långt bakåt, så jag vet att alla minnen är verkliga. Avståndet till jobbet framåt i tiden är ännu plus minus noll. Jag har nämligen inte släppt in ens tanken på väckarklocksmorgnar och energikrävande ändlösa möten. Jag har stannat upp geografiskt, men reser fortfarande i minnet och kommer att att göra så många veckor framöver.