Återfall

Ett litet glatt moln från ovan Malmö, närmare bestämt Bunkeflostrand, en magisk afton i somras får symbolisera min känsla för den svenska sjukvårdsapparaten. Än en gång har jag kommit i närkontakt med den. Denna gång var det mitt ansikte som svällde upp till oigenkännlighet. Jag avstår från att visa hur det såg ut. Möjligen publicerar jag foton från detta i samband med Allhelgonahelgen, då det numera tydligen är meningen att vi ska skrämmas.

Jag lades in på DSSS - Det Stora Stora Sjukhuset - i den stad där jag för närvarande bor, efter att ha sökt akut och blev tryggt emottagen. Doktorn lyssande tålmodigt på min numera långa historia och ordinerade medicin för en ovanlig åkomma. Jag fick visserligen ligga på en bår i en korridor i fem timmar, i väntan på en ledig sjuksäng, men vad gör det, när det finns människor runt om en som bryr sig om? Sen fick jag vila, sova, medicin, frukost och lunch. Och dessutom närkontakt med en kvinna från Vindeln, från Västerbotten och hon talade som jag och vi fann varann. Tack, Helena och lycka till! Innan jag blev utskriven satt en utomordentligt lugn och tålmodig doktor från Island vid min säng och försäkrade mig om att jag skulle bli "utredd" och botad. Så här i efterhand kan jag berätta att just det administrativa inte funkade perfekt. Jag blev nödd till att själv ringa upp och skriva brev för att påminna, men vad jag vill framhålla är att: att ligga på ett svenskt sjukhus idag är en dröm! Läkare och framför allt alla omtänksamma sköterskor gör allt för att man ska må bra och känna sig trygg. HEDER till alla er som arbetar inom vården! Ni gör ett kanonjobb!