Släpp käken, brukar jag tyst utropa för mig själv, när jag försöker somna och märker att jag är spänd, när axlarna nästan vidrör huvudet och jag känner mig som en överspänd fiolsträng i allmänhet. För det mesta hjälper det. Att låta käkpartiet slappna av gör att andningen fungerar som den ska och ergo somnar jag för det mesta till mantrat SO HAM. Att släppa taget om skeenden jag inte själv har kontroll över är svårare - t ex arbetsgivarens ultimatum: gilla läget eller dra! - men jag har hittat en koppling mellan de två kommandona. Jag har ett val och det är bara jag som kan välja. Släpp taget om allt jag tidigare gjort i mitt arbetsliv och se utmaningarna framför mig som en seger, något jag kan använda vidare ...ELLER stanna kvar i känslan av förlust, av att det just jag har åstadkommit under de senaste åren skulle ha någon större betydelse när jag ska lämna denna värld. Jisses! Det är inte särskilt svårt när jag väl sörjt färdigt. Släpp käken, släpp taget! Samma samma, för att använda ett amerikanskttranslerat uttryck. Jag är igenom. Se framåt. Med risk för att låta glättig, skriver jag det ändå: Vem vet vad morgondagen har att erbjuda! Livets resa fortsätter.
Gilla läget eller dra ÄR ett ultimatum (ett fult ett, som används alltför mycket i alltför många sammanhang), men jag är ingalunda tvingad till att lyda under det. Det är mitt eget val. Som en bekant, en gång uttryckte det i en blues: Det här är mitt liv! Vad som helst kan hända nu...
En synnerligen bra inställning, tycker jag! Att släppa ner käken är ett bra trick men det gäller att komma ihåg att göra det. Att inbilla sig att just MITT jobb gjort någon skillnad kanske låter övermaga och pretantiöst - om man har Jantelagen som ledmotiv. Det är klart att ens arbete har betydelse men helt sant är det att måste man vidare.
SvaraRadera