Vinnaren

Den förste pianisten kommer in, allvarlig, seriös, liksom i semifinalen. Samma mellangrå kostym och vit skjorta. Hans inlevelse är komplett, likaså bemästrar han instrumentet totalt. Inte en harkling hörs från publiken. Under hela sonaten befinner han sig i Lisztlandskapet. Det är första gången jag är med om att en musiker väljer enbart ETT stycke för sin final. Han trollbinder.

Den andra pianisten gör entré med ett avspänt leende, klädd helt i modest svart. Hennes musikaliska attityd känns kvinnlig i sin framtoning och hon nickar välkomnande åt tonerna att infinna sig. Rachmaninov spelas med lätthet. Prokofievs härliga Toccata rivs av med perfektion. Hon trivs.

Cellisten anträder scenen. Det var hon som hade ett helt paket, performance, i semifinalen. Hon är klädd i en vacker glittrig klänning med generös urringning. Det ger ett spektakulärt intryck. Hon spelar ett modernt stycke, ett lite mindre modernt verk och avslutar med Schumann. Hela framträdandet är fulländat, från klädsel, känsla, fokus, programsammansättning, nyansering, frasering etc.

Spänningen är total när juryn går för att sammanträda och besluta. Och jag är kluven... Den enda gissning jag kan våga mig på är att pianist nummer två kommer att få ett tredjepris. Precis innan klockan ringer för att markera att juryn är klar med sitt val och sina formuleringar, bestämmer jag mig för att sätta en peng på cellisten. Det visar sig att jag har rätt i mitt eget tredje val. Den kvinnliga pianisten går hem 40 000 kronor rikare. Däremot är valet av vinnare divergerande. Men i eftertanke förstår jag juryns val och tycker att det var rätt tänkt.

Så här tror jag att juryn resonerade: De var bägge djävulskt skickliga och har allt som behövs för att få ett förstapris, men...där den ena tänkte på hela paketet - vilket i sig är en bra utgångspunkt för en musiker - brydde den andre sig inte så mycket om utseende och synintryck, utan enbart och endast om framförande av själva musiken. Cellisten Amelia Jakobsson Boyarsky har definitivt en framtid på den internationella musikscenen. Men det fanns en skillnad, dessa musiker emellan (utan att jag egentligen vill säga att det ena är rätt eller fel). Pianistens grå, vardagliga utseende slog igenom, nådde fram genom musiken, via hans totala kontroll av instrumentet och hans inlevelse. Varje ton kändes viktig, varje tystnad mellan dem nådde fram till mig som åhörare. Han är en värdig vinnare, Peter Friis Johansson. Vi kommer att höra mer från och om honom i framtiden. Glöm inte namnet. Jag vill definitivt höra mer!