En man står på bron och skriker. Han skriker sig hes. Svordomar och besvärjelser om vartannat rasar ur hans mun. Ibland går rösten upp i gäll falsett, men för det mesta r-y-t-e-r han ut orden, spottar ur sig dem med en ilska som får människor i närheten att stelna till. Några personer som passerar alltför nära kommer mitt i skottlinjen och blir måltavlor för mannens verbala aggression. De skyndar generade på stegen utan att titta på honom. Några andra mänskor stannar på avstånd till och betraktar häpet mannen vid brofästet. Vad är det för ångest som driver honom till detta? Vad är det för sorg han bär på? Själv blir jag varse honom på långt avstånd, men förstår först när jag kommer närmare att det är en människa i nöd, som blottar sitt innersta, att det är en levande varelse som vrålar ur sin själs allra mörkaste hål, sitt djupaste sår. Jag tillhör dem som passerar utan att ta ögonkontakt med mannen. Jag tillhör dem som lämnar honom stående där med sin skärande ångest. Innan jag hastar vidare tänker jag: Vad kan jag göra för honom? Vad kan jag säga honom? Hur kan jag lindra hans smärta?
I eftertankens kransa blekhet slår det mig att jag kunde ha delat hans ångest. Vad hade hänt om jag ställt mig bredvid honom och vrålat med honom? Hur hade han reagerat? Om jag stannat till en stund, gjort honom sällskap och börjat ösa skopa efter skopa ur min egen själs brunn? Jag skulle givetvis inte komma i närheten av denne mans ångest, men likafullt tror jag att vi alla kan hitta en liknande källa att ösa ur. Vad skulle ha inträffat då? Hur skulle mannen reagerat och vad skulle ha hänt med mig?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar