Fuktig fredagskväll

Nattens regn syns i form av en gigantisk sjö av vatten på fotbollsplanen utanför. Dagens och kvällens fukt syns inte, men märks i form av en lägenhetsdörr som kärvar och en kväll som känns tropisk, men som de facto är enbart 18 grader C varm. Det är stilla ute. Under timman i pergolan på gården, då dagsljuset sakta gav sig, tycktes mig stadens ljud nästan kakafoniska. Under två veckor i Ångermanland vande jag mig vid nattlig tystnad, enbart avbruten av en av tjurarnas (på granngården en kilometer bort) brölande; ett prassel i skogen orsakat av en hind på flykt eller en grävling, en räv; ett enstaka knak i det gamla huset; hundens små grymtanden av välmående i sömn; mina egna hjärtslag och mina egna suckar av välbehag. I övrigt tystnad.

I staden hörs trafik; fläktsystem som surrar; grannens TV; Danmarkfärjornas för örat ej, men för sinnet påtagligt hörbara, eviga brummande. Alltid ljud här. Alltid något avslöjande ljud. Jag bär minnet av en sen norrländsk afton då endast ett svagt sus i trädtopparna är närvarande, orsakat av en vind förmodligen inte starkare än 1-2 sekundmeter och molnens stilla flykt över kvällshimlen ovan berget framför huset. Två världar. Tystnaden i Ångermanländskt inland och bruset i Staden. Bägge signalerar Trygghet, men på två helt väsensskilda vis.