Min kära Snöflinga

Jag har surat i ett par veckor nu. Kallat mig själv "dummare än tåget" och förbannat den dag jag köpte en i-phone. Detta bara för att jag misslyckades med ett utförande som involverade dator och i-phone, för en dryg vecka sedan. Jag har surat och knappt rört vare sig i-phone eller Flingan min. I kväll letade jag, letade förtvivlat efter ett större dokument som jag tyckte jag säkert sparat, bara för att finna att det inte finns på något minne eller back-up. Bara att börja om, från början med min skapelse "200 dagar och snö". När jag nu inte hittade det jag sökte och skulle avsluta så hängde sig ... tja, allt. Jag väntade. Och väntade. Och väntade medan den regnbågsfärgade lilla skivan snurrade. Till slut tog tålamodet slut. Jag tryckte skoningslöst på OFF-knappen på Flingan. Jag väntade en minut och startade så om. Och nu... Kära lilla Flinga, du är så god mot mig! Allt är nu som det ska och jag kan börja om. Att äga en Apple-tingest är en salig lycka. Den fixar sig själv, den är så duktig, så skicklig. Och angående min egen dumhet - tja, jag lär mig. Den lär mig. Du, min kära lilla Flinga, du lär mig!