Numera är jag sten-samlare och -namnare. I en alldeles särskild vik på Vrångö, i den Bohusländska skärgården, dit jag åker ibland för att få mitt horisontsug tillfredsställt och för att få vila i naturens behag - något som för oss stadsbor är en lyx som vi i det närmaste måste boka in tid för i kalendern! - finns ett stort antal stenar av större och mindre karaktär, som alla har det gemensamt att de har namn.
Jag längtar ständigt till att få komma ut till "min" vik, där jag känner igen så gott som alla stenbumlingar. Allt har en själ, så även klippblock, småstenar och självaste berggrunden. Därför namnar jag dem. Att få dansa en stendans, hoppa från stenblock till stenblock och hälsa på Sisyfos, Heart, Ringo & de andra, är Glädje! Att få klappa om favoriten Freckles och känna solvärmen som den svartglittrande ytan absorberat, känns tryggt. Röde, Brownie och giganten Ise saluterar mig på sitt alldeles egna vis.
Jag har rätt nyligen fått reda på att en tjeckisk (!) kompositör vid namn Václav Riedlbauch skapat ett stycke kallat Stone Dance, för trio; cello, piano och flöjt. Gissa om jag är nyfiken på hur det låter?!
Å därmed fick jag svaret på vad en "stennamnare" är.
SvaraRaderaDet där stenintresset går ju även att känna igen från storasyster.
Någon sorts freudiansk symbios månne?
Jag, storasyster, tror att det är nedärvt från urminnes tider. Alla är vi stensamlare. En del av oss lever ut det - andra förnekar sitt stensamlarursprung.
SvaraRaderaVi BERGforsare har ju dessutom ett namn som förpliktigar!