Pannkaksvilse...

Jag tog inte så stor del av Stefan Westerbergs Tv-serie, men föreställer mig själva pannkakan som en bild av Världen. Nu har jag levt i kappsäck i drygt två veckor och färdats cirka 400 mil både norr och söderut och jag tycks inte kunna sluta resa. Nyss hemkommen till den stad jag levt i under de senaste 17 åren känner jag mig som en turist. Jag hör tyska, franska, svenska och andra språk runtomkring mig på mina promenader och svarar fortfarande automatiskt Entschuldingung och Danke i kontakt med människor. Under de senaste veckorna har jag befunnit mig "på väg". "På väg" är för mig ett tillstånd mer än en fysisk förflyttning; ett tillstånd som tilltalar mig; som jag känner mig fullständigt bekväm med; ett naturligt befinnande fastän det knappast kan anses vara ett normaltillstånd i västvärlden. Kanske är det en verklighetsflykt att vilja vara på väg?
Att avsluta resandet är i sig ett projekt. Att stanna, att göra halt och bearbeta alla intryck, bilderna, minnena och känslorna är lika viktigt som själva förflyttningen, men det kommer att ta lång tid för mig. Just nu känner jag mig mest vilse, utan mina reskamrater som lärt mig så mycket under denna tid, dels om mig själv, men även om andra trakter och andra människor. Inflygningen har inletts, jag inväntar ödmjukt landningen, det lilla guppet när jag än en gång får markkänning efter en lång flygtur.