Väntan...

Vanligtvis älskar jag flygplatser, tåghallar och busstationer. Att befinna sig bland resande, bland plingplongande högtalarmeddelande angående ankomster och avgånger, är inspirerande. Känslan av att vara på väg kan upplevas här, utan att man rör en muskel, bara sitter still och iakttar och lyssnar.
Idag är det annorlunda. Jag bloggar från en flygplats som jag gillar mindre och mindre allteftersom timmarna passerar. När tösen min äntligen ska komma och hälsa på så har dimman lagt sig tjock över hela Västsverige. Planet försenades och försenades, ända tills det till slut fick vända åter mot huvudstaden. Naturligtvis kommer hon fram hit till slut och jag vet att hon klarar detta galant förstås, genom att fråga sig fram, men jag vet oxå att hon inte delar min egen förtjusning för resande... och detta kommer inte precis att att ge några pluspoäng till SAS. Jag brukar ju ha Vädrets makter på min sida!? Har jag gjort något ont eller snarare: vad är meningen med detta?