Om mänskans mänsklighet...

Att vänta på en buss som inte kommer, klockan halv sex om morgonen är inte alls lika trevligt som att invänta en älskads ankomst på en flygplats. Särskilt inte när bussen dröjer, inte bara tio minuter utan 18 och tuppen inte ens vaknat. Men så vänder vi på kakan!

Det var inte minus 5 grader och snålblåstregn imorse utan en vacker vårmorgon då fågelkvitter och måstjut ekade mellan kvarteren i den rosafärgade gryningen. Jag hade dessutom just denna morgon precis hunnit koka mig en dubbel mokkakaffe, hällt den i termosmuggen OCH kommit ihåg att ta den med mig. Nu kunde jag i lugn och ro (nåja!) njuta den efter att ha ringt jobbet och förklarat läget.

Och när bussen till slut äntligen kom farande i en faslig fart och chauffören efter ett par stationer tog micken och bad flera gånger om ursäkt för att han försovit sig, hoppades att det inte orsakat oss alltför stora problem och önskade oss en bra fortsättning på dagen...tja, vad kan man säga då? Han kunde ha skyllt på motorproblem eller trafikolycka, men nejdå, han valde att vara ärlig och säga som det var. Jo, han blev omedelbart förlåten. Åtminstone av mig.