Äventyr i Urskogen

Stugan doftade av blåbärspannkaka igår kväll. Stora mogna blåbär föll i våra händer från stinna bärtuvor när vi plockade en och annan liter på framsidan av Torpet och i skogsbrynet. Idag packades bl a saftiga bitar av pannkakan i matsäcken, provianten som togs med till Urskogen dit dagens färd gick. Svårbeskrivet är ordet för de strapatser vi genomgick under den fyra timmar långa vandringen runt Vällingsjö naturreservat. Över stock och sten, över små bäckar och större forsar, över (och i!) myrmarker - med hjortron på! - och framför allt uppför berg och ner i djup dalar.Vårt första stopp för frukost - kaffe och mackor - skedde vid Vällingsjötjärnen, som lär ligga på 337 meters höjd över havet. Spegelblank, stor och vacker låg den i morgonljuset.

Mänskans bästa vän fick korvfrukost...och lite macka.

Urgamla, ståtliga tallar i Urskogen.

Sen bar det iväg ytterligare uppåt på en topp, 465 meter hög. Bra svettiga fyllde vi där på med vatten både för mänskor och hund.

Utsikten mellan de höga furukronorna var hänförande, blånande berg så långt ögat kunde nå.

Sedan ned igen åsså upp på nästa topp, på 435 m ö h. I varje steg och andetag kändes Urskogen levande, betraktande, frisk.

Genomsura om skor och fötter, blöta och gröna om baken av mossa kom vi så tillbaka till utgångspunkten, utsvultna och med värkande knän. Där intog vi i solgasset och tystnaden lunch: öl, taco-wraps och blåbärspannkaka till efterrätt. Aldrig har väl mat smakat så vidunderligt gott! Detta var ett Äventyr av stora mått. Jag är ödmjukt tacksam. Det är inte alla förunnat att vandra i äkta Urskog, fullkomligt ostörd, en hel förmiddag... Oförglömligt!

Vila i skuggan på blåbärsris.