Liemannen och Hulken

Jag träffade Liemannen idag. Han stod plötsligt där vid mitt bord, ombord på båten ut till ön, och frågade om han fick slå sig ned. Jag är vanligtvis långsam när det gäller spontana skämt, men det dök upp en hel hoper av kommentarer jag kunde ha använt mig av: "Haru schackspelet med dig?" "Neeej, fasen oxå, är det redan dags!?" etc. Han slog sig ned, efter att ha ställt lien mot väggen. Och så var det med det. Jag var alls inte i stämning för att konversera så jag tog istället upp min bok och började läsa. Efter en sida kom ett avsnitt om, ja just det, slagning med lie! Jag bör nämna att boken under hela sin längd utspelar sig i ett högt, anrikt hyreshus i centrala Paris. Avsnittet i min bok var en reflektion på ett kapitel i Anna Karenina. Märkligt sammanträffande och jag ångrar att jag inte åtminstone frågade Liemannen, var han var på väg eller var han kom från...med lien.
Ute på ön fick jag syn på en reslig yngling som vadade ut i vattnet och badade. Han var röd. Alldeles för röd. Samme yngling tog samma båt som jag åter till fastlandet samt samma spårvagn och jag fick tid att studera honom närmare. Han var en kopia av Hulken, men i en annan kulör förstås. Stor, muskulös, på gränsen till berg, fyrkantigt trubbigt ansikte med ett klart märkbart underbett. Intensiva ögon. Och röd. Han hade skjorta, shorts och...loafers. Och var röd.
Jag slänger in ytterligare ett möte. En ung Sean Penn i stilig mörk hatt, i övrigt ungdomligt lädd och med lockigt mörkt hår. Han åkte med familjen på spårvagnen och var mycket vaksam över sin familj på två barn och späd fru, som tycktes må illa av vagnens krängningar. Jag kunde nästan svära på att det var Mr Penn!
Intressant dag i solen och i ljummet havsvatten. En dag för möten och kontemplation.