Fredag kväll i oktober

Hon tar fram ett av de knappt märkbart större böhmiska glasen och häller upp ett, för ovanlighetens skull, sydafrikanskt fruktigt vin till hälften i bägaren. Det är fylligt, rikt på smaker av röda och mörka bär och kanske en aning vanilj. Det smakar sensommar. Kontemplationen som följer vandrar mellan nostalgi och nyss upplevda minnen. Dagarna i ett vitt hus beläget ovanför en om morgonen dimhöljd sjö där hon väcks av en glad hunds försiktiga tassande över golvet. Den timslånga promenaden med syster och hunden, då tystnad ännu råder i bygden, avbruten av våra delade tankar och glada utrop över traktens skönhet, böljar genom sinnet. Här är vi - då - och nu. En vecka har gått sedan det utspelade sig. Den stjärnklara natt, som blev kallad Min gåva, då vi såg någon vandra på Månens yta och hela himlens vidd bredde ut sig framför våra ögonen, från norr till söder och allting där emellan. Planeter, solar, galaxer och allt bortom. Hon begrundar verkligheten vidare. Vi hör alla hemma här. Tillsammans. På just denna planet ska vi umgås, alla miljarder mänskor. Det är så lite som behövs för att vi ska hålla sams. På just denna planet där liv, som vi på denna planet definierar det, finns just liv. Låt oss leva det.