Rörelse och stillhet

Jag njuter av min första närkontakt med Jenny Diski. Hon har skrivit min nuvarande bussbok. Varje vardags bussfärd till grottekvarnen är en njutning. Hon har skrivit boken som jag skulle ha skrivit för länge sedan (om jag hade ägt ett uns av disciplin), men från en helt annan synvinkel än den jag hade använt mig av. Diski har humor. Något som jag själv uppenbarligen saknar när det gäller dokumentation och berättelser. Och hennes humor är mycket spetsfundig. Jag skrattar ofta högt, rätt ut i bussen, till allmän förfäran. Jag struntar förstås i eventuella reaktioner. Ett inte alltför långt gapflabb, vad är det gentemot ett långt mobiltelefonsamtal med hög talvolym utförd av medpassageraren bredvid?

Jag känner en total synk med Diski. Det sätt hon beskriver resande och stillhet, beskriver även min upplevelse av densamma. Hon reser också ensam, liksom jag gjort de senaste åren. Hör här ett kort exempel om förväntan: "Om det finns ett perfekt ögonblick under en resa är det när man sitter och glor på himlen på en allmän plats där man inte känner någon, i väntan på att förflytta sig till ett fordon som rör sig genom landskapet och för en till en annan plats där man får vara ensam och bara kan sitta och glo igen. Det är själva essensen med att resa ensam, det förväntansfulla ögonblicket precis innan man ger sig av för att ta sig dit man tänkt sig." Mmm, insiktsfullt! Jag skulle kunna återge så många fler exempel ur enbart denna Diskibok, ty hon har skrivit flera, men ni får läsa själva - "Den motvillige resenären".